Konsten att ge medicin och max otur


Tänk vilken skillnad det är på hundar. Det där med att ge dom medicin kan vara ett helt äventyr. Rufus får ju medicin två gånger per dag tack vare hans Lechmanios och han är hur enkel som helst. Vi delar hans piller och lägger i matskålen tillsammans med torrfodret och han slukar allt utan problem.

Rufus lägger sig gärna bakom gardinen när han inte får plats i soffan

När Otto får medicin rullas den in i en ostskiva och vips är den i magen på honom.

Otto sover var och hur som helst

Loffe är något knepigare, han kräver lite smakrikare ost eller korvbit så sväljer han sitt piller.

Loffe vill ligga mjukt och gott, gärna på en kudde

Sen har vi Duro! Varje piller får delas i 8 bitar, så små bitar som möjligt måste det vara. Dessa pillas in i smakrik ost eller en riktigt smakrik korvbit. Men han lyckas för det mesta ändå sålla ut sin pillerbit och spotta ut den, då är den lite mindre än då han först fick den så lite får han i sig i taget. Den utspottade biten får vi stoppa i en ny korvbit, har vi tur sväljer han den annars får proceduren upprepas. Så där håller vi på tills han fått i sig hela pillret.

Duros favoritplats är bredvid matte i soffan

Avmaskningpillren skiljer sig i storlek beroende på vikten på hunden och Duro får alltid en stor en så det är en del pyssel. Han är en gatuhund från början och man tycker att han borde vara glupsk men han är den största finsmakaren i familjen. I vissa lägen är han inte helt säker så att öppna gapet och pilla in pillret i halsen på honom gör vi inte för han kan bli rejält sur. Så det är tur att vi har tålamod.

Hasse har hållit på och klippt gräset rund tomtgränsen för stolparna som ska ner i backen. Det är lite snävt i mellan åt och det kan vara svårt att se vad som befinner sig i det höga gräset. Oturligt nog hamnade ena framhjulet lite väl nära dikeskanten så hela traktorn gled ner sakta och fint. Det blir en utmaning i morgon att få upp den.

Otur

Skriv gärna en kommentar, det är alltid roligt att få.

Kommentarer

Ja det gäller att lära känna sin hund, kul att de är så olika individer.
Själva har vi haft hand om dotterns lilla dvärgschnauzer Wilma en vecka. Lugn och fin, men man kan inte lita på henne om hon är ute på tomten, då kan nyfikenheten ta över och hon sticker på upptäcktsfärd.
Hoppas ni får upp traktorn.
Ja, grannens gräs är ju grönare så det är klart det måste undersökas hur det kan vara så :-)Dom är allt bra goa våra fyrfota vänner
/Annelie
Maud sa…
Ja, nog är de personligheter. :)Bråkar de fortfarande Rufus och Loffe? Eller har hormonerna hunnit lämna kroppen nu.
Hej Maud
Loffe är en riktig fuling, han smyger fram och ger Rufus små tjuvnyp lite nu och då men bara när vi tvåbenta är i närheten. Som tur är räcker det med att säga åt honom och då slutar han och går undan, men ska jag klippa klor eller nåt på Rufus måste jag låsa in Loffe nånstans annars får han raseriutbrott. Det är den mest svartsjuka hund jag någonsin varit med om.
Tror inte det är hormonbundet så det lär nog inte gå över. Som tur är, är det lugnt bara inte vi är i närheten så det är inga problem att lämna dom hemma själva.

Populära inlägg i den här bloggen

Gäster upplever genuint lantliv

Vilket mörker

Finbesök idag