Sexårsjubileum med Duro


I sommar är det sex år sen Duro kom in i mitt liv. Han satt på ett hägn i Rumänien och var en förskrämd liten herre. Ingen vet riktigt hur gammal han är, i hans pass står det att han var fyra när han kom till Sverige, men det var ingen som trodde på, max två år. Går man efter det är han idag en distinkt herre på 63 år. Från början hette han Pandora, hur dom nu lyckades missa att han var en kille, det ändrades senare till Panduro och nu heter han bara Duro, på portugisiska betyder det hård / svår vilket stämmer till viss del. Han är allt annat än hård men däremot är han ganska svår.
Jag var inte med då han kom till Sverige, hade inte "hittat" honom än. De berättade att han var så rädd så han ville inte lämna flygburen, det gick efter ett tag med mycket lock och pock. 

I Rumänien

På Arlanda. Läskigt

Jag hade hundabstinens efter ett tag i storstan och eftersom jag var hemma mycket tänkte jag att jag kunde ta hand om en krake som behövde nytt hem. Kollade runt vad som fanns i Sverige vad gäller omplaceringar men allt som fanns då var diverse kamphundar eller andra stora hundar, typ rottwailer och det ville jag inte ha. Det blir som det blir när man surfar runt och plötsligt hade jag hamnat på en site där de rädda hundar från Rumänien. Gillade vad jag såg och det visade sig att Duro redan fanns i Sverige så vi for till Katrineholm och hälsade på honom. Han var så rörande, glad och kontaktsökande så jag bestämde mig för att ge honom en chans. Det kom en semester i mellan och när vi hämtade honom var han livrädd, han kände att något var på gång. Jag satt i hallen och lockade med köttbullar, han vågade inte gå ut ur köket, men till slut kom han och vi kunde åka hem. Jag satt med honom i baksätet och han var så nervös så han kräktes och när vi stannade för att köpa nytt halsband (det vi tog med var inte rätt storlek) bajsade han i butiken av nervositet.

Han kan le minsann

Han hade antagligen haft ett riktigt eländigt liv i Rumänien, karlar har han svårt för än i dag. Han tydde sig till mig och Hasse la ner ett enormt jobb för att bli accepterad, det tog ett år innan det var ganska ok dem emellan, även om Duro fortfarande kan få för sig att Hasse är farlig. Det är några få män som han accepterat med en gång, däribland min pappa, Duro glömmer att jag finns när han är här. Så härligt att se.


Brevbäraren fullkomligen hatade han, antar att den stackar'n är glad att Duro flyttat. Jag tror att dels så "tafsade" han på vårt hus och dessutom har brevbärarna liknande uniformer som hundfångarna i Rumänien. Han gillar inte heller stora bilar, typ van eller lastbilar, det är såna dom slänger in hundarna i då dom fångats.
Gatuhundarna i Rumänien har ett otroligt hårt liv, folk sparkar, slår, hänger dom och allt elakt man kan tänka sig. Här i Portugal finns ju mycket övergivna hundar också men de behandlas inte lika illa tack och lov.


Även om han har utvecklats massor sen han kom in i mitt liv, det är en helt annan hund nu mot då, så litar jag inte helt på honom, framför allt inte när det gäller män, då får han ha koppel på sig eller så får han vara i sovrummet.
Han är en förnäm liten herre, han vill gärna vara med och leka med Rufus och Vilda, han börjar men sen är det som om han kommer på sig själv; "Det är under min värdighet att hålla på och fjanta mig sådär", - och så avbryter han.


Han har blivit lite grinig så här på ålderns höst och orken tryter lite. När vi går på promenader är det full rulle i början men han sackar efter i uppförsbackarna, han tycker de är lika jobbiga som jag, och han orkar inte gå lika långt som tidigare men så fort vi vänder hemåt blir det fart igen, utom backarna då förstås.

Han är mycket bestämd. Vid sjutiden kommer han och väcker mig. Runt sextiden på kvällen kommer han och talar om riktigt högljutt att Matte, nu är det faktiskt dags för mat. Vid 8-9 tiden säger han att nu vill jag ut på en liten rastningstur och vid 10-tiden kommer han och säger att "Nu tycker jag faktiskt att vi ska gå och lägga oss". Det är inte alltid jag håller med men öppnar jag sovrumsdörren så han kan gå och lägga sig är han nöjd.

Ibland när vi sitter och gosar i soffan tänker jag på alla hundar och andra djur som inte får uppleva ett tryggt ombonat liv, då kommer ofta en tår i ögat. Duro har allt haft tur han.

Sov gott hälsar Duro

En annan dag ska jag berätta hur det kom sig att jag blev så engagerad i det här med gatuhundar.

Skriv gärna en kommentar, det är alltid roligt att få


Kommentarer

Anonym sa…
Tur en del hundar har tur å få komma t kärleksfulla hem! Kramar t er alla! Vonne
Paula sa…
Oh, fast jag tyckte mig känna Duros bakgrund och egenheter blir man lätt lite tårögd igen... kram
Anonym sa…
Tänk att det är sex år sen jag såg dig och Duro första gången på promenad. Jag frågade vad det var för ras, "en rumän" sa du. Jaha tänkte jag. Han kan verkligen skatta sig lycklig att du hittade honom, han verkar ha blivit så lugn och nöjd.
Må så gott!
Agneta & R
Tänk vad tiden går, det känns som om det var nyligen. Hade jag möjlighet skulle nog huset vara fullt, det finns så många ömmande fall.
Men man kan inte hjälpa alla, man får glädjas åt de man kunnat hjälpa.

Agneta - Hoppas Robi mår bra nu, klappa honom från oss.

Paula - Klappa dina små änglar också från oss.

och Vonne - Du får klappa kissekatt från oss alla.


Saknar er och kram på er alla från oss alla
Anonym sa…
Å genom Durredutten å mina två rumäner blev du en av mina bästa vänner... Ja våra små herrar börjar bli små gubbar!!!! Å visst skär det i hjärtat när man tittar på dem och tänker.. Men tänk om.. Vad hade det blitt av dig.. Saknar er så!! Donna och Pluto hälsar såååå å snikkan får väl va med på ett hörn, min lilla svennebanan!!!
Krarrrrraaaaaam Annika och hela familjen Knas
Å du min Annika, tänk vilken tur vi hade och har tack vare våra fyrfotade vänner. Saknar er med, tur att skype finns så vi åtminstone kan "ses" och surra.
Kram från oss alla till er alla

Populära inlägg i den här bloggen

Gäster upplever genuint lantliv

Vilket mörker

Finbesök idag