Svensk i Portugal - din dröm, vår verklighet

Idag känns det tungt och jag är så upprörd. Hovslagaren var här och tog hand om Triggos hovar men det är inte han som gör mig deppig. Det är Chloe. Jag tog bilder av hennes hovar igår och de visade jag för hovis idag. Han blev milt sagt upprörd. Det var som jag misstänkte (har aldrig sett det live - bara på bild), laminitis, dvs hovbenet har tagit sig genom sulan och hovväggarna mer eller mindre ruttnar bort pga bakterieangrepp. Hon går egentligen på skelettet!! Den hovslagare de haft hitintills till åsnorna är under all kritik, borde inte ens få kalla sig hovslagare. Det krävs ett hårt arbete med hovslagare var 6:e vecka som riktar till hovvinkeln, daglig tvätt med bakteriedödande och vistelse i djup sandpaddock, då kan man förhoppningsvis komma tillrätta med detta. Hovslagaren åker runt i hela Portugal och verkar hovar och det är så akut så han skulle klämma in Chloe i schemat då han var i närheten den 23:e eller 24:e. Då är det illa när han t.o.m tänker offra julafton! Min tanke är...

Det var härliga framsteg på Cedar Centre och Chloe idag. Kursen på Donkey Sanctuary var verkligen givande. Chloe gillade inte alls att man rörde hennes ben, antingen bet hon eller så kickade hon. Förra gången tränade vi och efter en sådär 10 minuter fick jag röra hela hennes ben och kunde smörja hovarna. Idag fortsatte träningen och efter ett tag fick jag lyfta hennes framhovar och kunde kratsa dom lite försiktigt. Hennes hovar ser rent för förskräckliga ut, inte undra på att hon har ont och går illa. Jag undrar om hovslagaren de använder verkligen kan sitt jobb, eller så är dom så illa åtgångna att det inte går att göra bättre. Försökte ta några bilder för att skicka till Donkey Sanctuary för att få en bedömning men bilderna blev inget vidare, får ta nya nästa gång, och då försöka jobba på att lyfta bakhovarna också. Så härligt att hon fått så mycket förtroende för mig att jag lyckats med detta. Stolt :-) Lunch ute i solskenet omgivna av katter Valparna fick också komma ut i...

Så var det Torsdag igen och dubbla skolor. På förmiddagen var det mycket idag, i morgon, igår, nästa år osv. Vi fick en lååång lista vi ska lära oss, hur det nu ska gå till. Läste att man behöver kunna 50000 till 70000 ord (i svenskan i alla fall) för att kunna tillgodogöra sig texter och tal på ett bra sätt. Hm, undrar hur, och om någonsin, man kommer ens i närheten av det. Man får vara glad om man kan klara en treårings nivå, typ - Titta lampa. Ett elev-konstverk i skolan Skola nr två avhandlades julen. Vår lärare berättade bl.a om hur portugiser firar jul, lite om gamla traditioner och så berättade hon vilken mat hon lagar till julbordet, bl.a killing. Jag mådde riktigt dåligt medan hon beskrev hur hon gjorde. Jag får bara mer och mer psykiska problem när det kommer till kött. Kanske det hänger ihop med att man blivit mer och mer involverad i det här med djur som far illa, jag vet inte. Det blir lite krångligt vid middagsdags då Hasse mer än gärna äter kött och jag vill ha...

Efter att jag skrivit på bloggen brukar jag läsa andras bloggar som vi följer då upptäckte jag att vi helt glömt bort det där med advent. Det är lätt att missa när solen strålar och det mesta runt omkring fortfarande är grönt. Visserligen är affärerna proppfulla med julpynt men det är lite som med reklam, det finns där men man ser det inte. Vi får ta och pynta lite till nästa advent istället och kanske öppna glöggen Maggan och Ingemar hade med sig, om den nu inte sparas till julafton som vi kanske också lyckas glömma bort, vem vet. Idag var det både sorgligt och roligt på Cedar Centre. När vi kom i morse höll dom på med att begrava lilla Clarissa. Åsnor är som elefanter, de sörjer. Man måste ge åsnorna tid att vara tillsammans med sin döda vän så att de hinner sörja och förstå annars kan de faktiskt sörja ihjäl sig. Hon ligger nu begravd längst bort i hagen under olivträden. Det fina täcket hon fick kommer jag ge till Their Voice Portugal om inte donatorerna har något emot det. D...

Nu håller vi på och få tuppjuck. Hela dagen igår klarade vi oss utan strömavbrott, ända tills det var dags att gå och lägga sig, då slog strömmen ifrån två gånger. På dan idag slog den ifrån två gånger medan jag dammsög och sen var det lugnt. Ända tills nu på kvällen. Inom loppet av en timme har strömmen slagit ifrån sex gånger!! Vi har prövat att dra ur sladden till kylskåpet - inget resultat. Nästa steg blev att slå av elpatronen på centralvärmen - inget resultat. Och nu är hela garaget avelektrifierat. Vi får se hur det går. Håller det får vi koppla in en sak i taget för att försöka utröna vad 17 det kan var som ställer till det. Lorraine från Cedar Centre ringde ikväll med ett tråkigt besked. Clarissa, åsnan som ramlade förra helgen, dog idag. Antagligen var det droppen som gjorde att hon inte orkade längre. En tröst är att hon hade det bra i slutet av sitt liv och hon slapp frysa tack vare snälla donatorer, Jill, Anneli och Göran,  som skänkte pengar till ett varmt och got...

Vilket drama det varit igår på Cedar Centre. Clarissa, åsnan som ser ut som en hängmatta, hade velat gå in i husdelen där fåren bor och halkat så att hon ramlade och svimmade/blev medvetslös. Barry hittade henne på morgonkvisten och var redo att avliva henne men Lorraine bad honom vänta på veterinären som var på väg för att sterilisera några hundar. Som tur var hade hon sitt nya fina täcke på så hon höll sig i alla fall varm. Veterinären och några fler kom och de lyckades lyfta upp henne och baxa in henne i stallet där de gjorde en hängmatta så att hon skulle hålla sig på benen. Hon hade slagit i rejält så hon har en stor bula över ena ögat som de behandlade med is igår och jag fortsatte med det idag. Hon äter samtidigt som hon står i sin hängmatta och det är glädjande På eftermiddagen var hon så stadig så vi kunde ta bort vaggan. Hon hade börjat gå omkring och hängmattan hamnade framför bakbenen och hade hon ramlat eller försökt lägga sig ner i det läget hade det varit katast...

Hemma och åter till vardagen. Lissabons tågstation är grå, mörk och dyster... ...men uppe på perrongerna är det fint med detta läckra tak For iväg i morse och hämtade hem Rufus. Han har snart en egen fanclub här. Wendy och Will ville inte gärna skiljas från honom och Wendy hade tårar i ögonen. Jag har lovat att dom får komma när som och hälsa på honom och vi kommer åka dit i mellanåt och hälsa på och då kände dom sig lite gladare. Han trivdes gott där borta och fann sig väl till rätta fast det tog fyra dagar men han är nog glad att vara hemma igen. Rufus myser på W&W:s vita skinnsoffa Efter hämtningen av Rufus lastade jag in åsnetäckena i bilen och for till Cedar Centre. Var så spänd på att få sätta på täckena och få dom varma och goa. Alla tre är gamla och behöver hjälp att hålla värmen och det behövs verkligen nu. I morse var det frost så det var verkligen behövligt. Trodde det skulle vara lite svårt att sätta på dom täckena, dom har ju aldrig vart me...

Sista dan i Sidmouth blev det besök på det offentliga Donkey Sanctuary som är öppet för allmänheten. Jag är glad att jag bestämde mig för att ta bussen istället för cykel, det var uppför, rejält uppför hela vägen. Himmel vilket ställe. Området är enormt, här finns t.om. ett eget åsnesjukhus, restaurang, ridhus där barn med särskilda behov kan träffa och rida på åsnorna. Det finns speciella bussar som tar med åsnorna färdigsadlade och allt till barn som inte kan komma hit, de åker också till äldreboenden och liknande med åsnorna där de fungerar som terapi. Det finns olika promenadstråk runt anläggningen och varje stråk tar minst 45 minuter att gå. Allt drivs med hjälp av donationer, många testamenterar sina tillgångar, de har olika event som drar in pengar. Samtidigt är kurserna helt gratis, även om de flesta donerar en slant för dom. Säger bara: Helt otroligt. Får ni en chans någon gång ska ni absolut besöka Sidmouth och The Donkey Sanctuary. Nu blir det många bilder... Mina hyresv...

Resan hit flöt verkligen på den här gången som denna gång gick från Lisabon. Visserligen fick man gå upp 4 på morgon för att hinna med tåget från Tomar, men vad gör det när något roligt väntar. Planet gick som det skulle, väskan dök upp bland de första när bagaget skulle hämtas. Sen blev det lite krångligt att hitta var 17 man skulle köpa tågbiljetter någonstans. Hade fått ett tips att man kunde köpa online, det skulle bli billigare men då fanns inga biljettuthämtningsautomater (oj det blev ett långt ord) på Heathrow så det var bara att glömma. Först blev det bussbiljett till Woking och hade så´n tur så jag hann precis med bussen. I Woking fick jag köpa tågbiljetten till Honiton och där behövde jag bara vänta 20 minuter. Det var tur att det inte funkade att köpa biljetterna på nätet, där skulle de kostat över 160£, istället betalade jag "bara" 68£ tur och retur. I Honiton blev det lite väntan på bussen, som tur var så är det inte så kallt som alla sagt att det skulle vara f...